You, in the In-Between

/ June 16, 2025
On that day, we were under the same sky, at the same beach, breathing the same air, watching the same sunset, but the universe made sure our paths never crossed again. 

It hurts doesn't it?

It's so clear, even the universe didn't want us to be together. The fact that we were at the same place, on the same day, breathing the same air… yet we didn’t even bump into each other. How could something feel so close, yet be completely out of reach?

"Bertemu lagi mampukah kita?
Menghulur lalu sambut kemesraan
Menghiris hatiku yang terluka
Menghembus titisan embun kasih"

The moment I found out you were there, this song hit me so hard. It suddenly flooded my FYP, as if the universe was echoing my thoughts. I can't help but wonder, if one day we meet again, by chance, walking down the same road;

How would we react?

Would we smile, say Hi and ask how life's been treating each other, or would we just pass by, like two strangers with a shared past we no longer speak of?

And you know what?

Now when I finally understand what The Last Meeting Theory truly means, I'm pretty sure that if we ever crossed paths again, the best we could be... is two strangers who simply walk past each other.

There's no need for us to meet again even the fact is I still carry those memories, still love, still ache. That's what it means to be human. Knowing you were there, on the same day, at the same place and yet, the universe itself will never let us meet again, maybe forever. 

While I'm trying to live happily now, I hope you are too. But, maybe you already were, long before I wished it. Isn't that you wanted? To live your life in peace, while I quietly broke over you.

And now, as per your wish;

Be happy, my favorite stranger.



Ohani;
"Moved on but the pain lingers"
3:56 am | 16.6.25
On that day, we were under the same sky, at the same beach, breathing the same air, watching the same sunset, but the universe made sure our paths never crossed again. 

It hurts doesn't it?

It's so clear, even the universe didn't want us to be together. The fact that we were at the same place, on the same day, breathing the same air… yet we didn’t even bump into each other. How could something feel so close, yet be completely out of reach?

"Bertemu lagi mampukah kita?
Menghulur lalu sambut kemesraan
Menghiris hatiku yang terluka
Menghembus titisan embun kasih"

The moment I found out you were there, this song hit me so hard. It suddenly flooded my FYP, as if the universe was echoing my thoughts. I can't help but wonder, if one day we meet again, by chance, walking down the same road;

How would we react?

Would we smile, say Hi and ask how life's been treating each other, or would we just pass by, like two strangers with a shared past we no longer speak of?

And you know what?

Now when I finally understand what The Last Meeting Theory truly means, I'm pretty sure that if we ever crossed paths again, the best we could be... is two strangers who simply walk past each other.

There's no need for us to meet again even the fact is I still carry those memories, still love, still ache. That's what it means to be human. Knowing you were there, on the same day, at the same place and yet, the universe itself will never let us meet again, maybe forever. 

While I'm trying to live happily now, I hope you are too. But, maybe you already were, long before I wished it. Isn't that you wanted? To live your life in peace, while I quietly broke over you.

And now, as per your wish;

Be happy, my favorite stranger.



Ohani;
"Moved on but the pain lingers"
3:56 am | 16.6.25
Continue Reading
Hari ini meeting. 

Intro meeting dimulakan dengan tazkirah bersedekah dan "jiwa dalam bekerja" oleh Bos. Part bersedekah tu k I boleh faham. Otak I boleh digest dengan mudahnya sebab apa yang Bos pesan, Umi pun dah selalu pesan. 

"Bersedekah lah, tak kisah nilai berapa. RM1 pun boleh asal bersedekah."

Easy peasy. Nak buat je culas. 

Yang part susah nak hadam adalah apabila Bos secara randomnya masuk part "Jiwa". Automatik masuk bahagian KBKK - Kemahiran Berfikir secara Kritis dan Kreatif. Satu meja meeting loading bila Bos cakap; 

"Dalam pekerjaan ni kena ada jiwa bila buat kerja. Kalau ada kepakaran tapi tak ada jiwa dalam bekerja, tak jadi. Kalau ada jiwa tapi tak ada kepakaran dalam kerja pun takpe janji ada jiwa tu."

Ya Allah. 

Jam 10 pagi disuruhnya berfikir tahap KBKK; 

"Apa bos nak sampaikan ni? Jiwa siapa pula ni?"

Then stopped. Berbalik kepada agenda meeting. Bla bla bla bla bla sampai lah masuk agenda Tender, which is my department. Allhamdulillah, received compliments from him. Setiap kali meeting pun selalu dah received compliments from him actually but today a bit different;

"Saya betul-betul berpuas hati dengan prestasi kerja Hani sebab terlentang ke tertiarap ke dia akan siapkan juga kerja yang saya bagi, tender yang kita masuk. Tak pernah lagi la setakat ni tak sempat hantar, tak sempat siap. Kiranya Hani ni contoh ada jiwa dalam bekerja". 

(It was in Kelantanese slang actually, penyampaian "terlentang tertiarap" tu akan jadi lebih sampai lagi sebenarnya kalau dalam Kelate. Oh by the way, please read it as "netey nerak" hahaah. Dalam erti kata lain ribut ke taufan ke badai ke I tetap submit tender on time. Itu sahaja pointnya).

HAH SUDAH. 

JIWA LAGI.

Suddenly I tak sedap hati. Yang tadinya tersenyum sebab dapat compliments terus tarik muka emotionless sebab now I felt like Bos nak cakap to someone but he tak nak said directly or sebut nama orang tu directly. Dia berlapik. Padahal at first I ingatkan Bos random je pilih topik JIWA lol rupanya tak eh. 

Ada udang di sebalik mee kuah.  Alamak sedapnya! 

So apa I buat? I avoid eye contacts dulu, nak jaga hati yang lain-lain. Angguk-angguk tanda faham je. Kenapa nak jaga hati? Sebab kita tak tahu Bos nak tuju kat siapa lepas tu so suddenly he mentioned "Hani ni contoh ada jiwa dalam bekerja". Kalau I lah, jadi staff lain masa tu, for sure I akan overthinking "Bos cakap kat aku ke yang takde jiwa?"

So it's better untuk keep poker face dulu. Lepastu masuk agenda Lain-Lain Hal, Alhamdulillah tak drag panjang pun untuk Bahagian Tender.

Dalam tengah berbincang pasal company trip, otak masih tengah duk process, kenapa tiba-tiba timbul isu JIWA? Rasanya kalau kami semua ni tak berjiwa dalam bekerja, for sure kami takkan buat kerja, kami akan selalu ponteng, kami akan ingkar arahan bos. Tapi elok je masing-masing buat kerja part masing-masing. 

Jiwa seperti apa yang Bos nak? Haish, misteri en. 
  
Tapi kan.

Ada betulnya juga sebenarnya apa yang Bos sampaikan walaupun kami satu office tak pasti kepada siapa sebenarnya Bos nak tuju penjiwaan itu. Betul, nak buat something kena ada jiwa. Dalam apa jua perkara. 

Betul tak? Setuju tak? 

Macam I dengan former company for example. To be honest, position kerja yang I dapat tu something yang I memang toksei. Tau toksei? Kitonyo Kelate. Best juga mix words Kelate dalam blog ni hahaha. So previously I've been informed during the interview, kerja I tu more kepada administrative works. Bila dapat offer, I terus accept tanpa fikir panjang. Dengan gaji RM2,000.00, duduk pula Kelate, buat pulak kerja admin, siapa je tak nak terima, kan?

Tapi bila masuk kerja, TIPAH TERTIPU BANG!

My exact position was S-E-R-V-I-C-E S-A-L-E-S Executive which required me to interact with people, do numbers, calculation and etc. Something yang I memang tak suka dari kecik. Well, I can work in a group but to do something like meeting with clients, constantly facing monthly sales targets, persuading clients to buy our products and dealing with client's weird behaviours, no I don't like that. Tapi kalau disuruh buat quotation sales, review contract agreement which required me to hadap laptop tanpa ada interaction dengan manusia, yes, tak tidur pun takpe bila buat kerja tu. 

Senang cerita anything yang melibatkan sales dan manusia, tak suka. If sales tapi buat documentation, okay ONZ.

Then, day by day I cuba untuk yakinkan diri I; 

"You can do this Hani Musfirah. Kau boleh buat punya."

Eh ini anak nombor 3 lah, pantang mundur sebelum berjuang. Dalam tak minat sales, dalam terpaksa, I boleh je buat semua benda sepanjang 5 tahun berkhidmat. I boleh attend meeting, either face-to-face or virtual, berteman or alone, I boleh attend customer's request to jumpa anytime, anywhere, I boleh travel anytime, walaupun jiwa terhadap kerja tu tak pernah ada. 

Lama kelamaan lost interest dengan sendirinya sehinggalah I resigned. 

Then, apa bezanya dengan kerja sekarang? Kerja sekarang pun sama je, buat sebab terpaksa. Terpaksa bangun pagi pergi kerja, siapkan kerja yang disuruh, cukup bulan dapat gaji. Terpaksa atas dasar untuk lunaskan commitment sahaja. Tapi jiwa tu mungkin ada sebab tak perlu calculation, tak perlu berhadapan dengan perangai manusia yang bernama "client", tak perlu hadap anxiety meeting, presentation, reach target every month.

Berbalik kepada ayat Bos tadi, kalau nak cakap saya buat kerja sebab ada jiwa terhadap pekerjaan tu, yeah mungkin 10% je kot. Dah tentu-tentu lah saya kena siapkan kerja-kerja tender tu. Kalau saya tak siapkan, saya kena hadap amarah dari Bos, tak campur lagi kerugian beli borang tender etc. So nak tak nak, saya kena siapkan dan hantar dalam dateline yang dah ditetapkan. Bukanlah sebab berjiwa sangat pun hahaha. 

In short untuk kerja sekarang: Minat; 10%. Jiwa; 10%. Bertahan untuk commitment ;80%.

Kalau nak cakap pasal minat dan jiwa 100%, I takkan pilih pekerjaan sekarang atau pekerjaan sebelum ni. Video editing, photo editing, writing, coding adalah pekerjaan yang akan I bagi penjiwaan 100%. So nak cakap pasal jiwa dalam pekerjaan ni susah sebenarnya. Kadang tu kita buat kerja yang kena dengan jiwa kita sekalipun, kalau dah mai mood slump tu, tetapkan terkurang juga sana sini. 

Senang cerita, enjoy aja lah. Janji kita buat kerja kita, kan? Selagi kita boleh bangun pagi, hadap kerja 9 AM - 5 PM setiap 5 hari seminggu, kerja disiapkan dalam tempoh yang ditetapkan, segala arahan dari pihak atasan sentiasa dijalankan, kira okaylah tu. Tak perlulah pertikai jiwa seseorang dalam bekerja.

Till then, 

Ohani;
"Over it before it even started"
3:23 am | 9.5.25

Jiwa.

by on May 09, 2025
Hari ini meeting.  Intro meeting dimulakan dengan tazkirah bersedekah dan "jiwa dalam bekerja" oleh Bos. Part bersedekah tu k I bo...
Salam Alaykum people!

Baru-baru ni I ada dapat text from my ex-colleague, saying that he's about to resign from my former company. I tak percaya pun at the first place sebab ex-colleague yang I kenal tu, dia takkan buat keputusan sebegitu nekad sebab banyak commitment yang nak kena tanggung. Plus, member baru tukar kereta baru from Myvi to new Alza haha. Well, that was his excuse dulu la. Then few days later I received another text from him saying that top management suruh turun HQ to settle down pasal benda ni sebab dia dah tender resignation letter on last Monday. Quite shock la for me, tak sangka tak he senekad itu. 

But honestly, knowing what's been going on in that company, I tak pelik pun if betul dia submit resign letter. Tak kisah lah gaji tinggi mana, kalau sampai mental heath dan juga physical health you terganggu, you sanggup ke hadap kerja tu lagi? Kalau you sanggup juga, maksudnya you tak sayang diri you though. Bukannya generasi sekarang tak kental, eh hello kami ni Gen-Y tau, Gen Millenials, Gen yang hadap macam-macam cabaran dan dugaan alone, gen yang hadap perubahan zaman tapi kalau dah sampai mental rabak pasal kerja, siapa je tahan. Even Gen-X yang I kenal masa kat former company dulu pun boleh resign dalam umur 40an-50 an sebelum reach age untuk bersara pun lagi. It's mainly due to the company's internal politics and the messy management.



Knowing that my ex-colleague is that brave, even with so many responsibilities to take care of, I really respect him. I faham perasaan nak resign ni. Bukan senang bro, siang malam fikir am I doing the best decision? Am I following the correct path? Tapi berbalik kepada Allah, I put my whole trust to Allah so that akan datang any offer dalam 3 bulan notice resign.Alhamdulillah, I got the offer. Walaupun tak semewah previous salary, dan I kena mula dari bawah balik, but still, ada certain benda yang I boleh bersyukur jauhhhh bila nak compare dengan previous company.

Bagi I, bila seseorang keluar dari comfort zone dia dan ambil langkah besar dalam hidup, that’s the bravest thing they can ever do. Resign kot, bukannya benda semudah ABC. Tambah pula resign tanpa better offer, lagi lah berat nak buat keputusan tu. Apa pun, kalau itu yang terbaik untuk diri kita, buat lah. Beranikan diri untuk keluar dari comfort zone tu. 



Terkadang, bila kita dah rasa reach limit untuk bertahan, kita kena lepaskan sesuatu tu dan serahkan semuanya kepada Allah. Kita dah buat yang terbaik, selebihnya biar Dia yang tentukan. 

Till then.

Anyeong.

The Courage to Leave

by on May 02, 2025
Salam Alaykum people! Baru-baru ni I ada dapat text from my ex-colleague, saying that he's about to resign from my former company. I tak...
Nak tahu tak. 

For the rest of my life, I never defend myself. I just let them be. Sampailah ke satu tahap, I'm the bad person, I'm the complicated one. Prinsip hidup I, I tak nak gaduh dengan sesiapa, I tak nak ada bad memories with anyone tapi dari kecik, people keep blaming me for everything that happens. People keep misunderstanding me. Padahal I didn't even do anything.

Dan, nak tahu apa yang paling sakit?

Apabila you just wanted to express what you feel, you just wanted to explained your side tapi akhirnya tetap you juga yang dipersalahkan. Tetap, you jugalah puncanya. Sakit tak?

Sebab itu lah bila dah selalu sangat jadi macam ni, I decided untuk tak bercerita, tak berkongsi dengan sesiapa anymore. Sebab at the end of the day, even after I’ve explained everything I feel, somehow; I’m still the problem. It’s always me. They always blame me. I’m always the cause; even when I’m not. 

Kalau orang cakap, kita pun kena muhasabah diri, jangan terlalu negative. But what if I did muhasabah diri and I even stayed positive with people around me, tapi kadang bila I share something yang tak ada kaitan dengan I pun, pusing sana sini eh it's my fault too. Sampai otak I pun jem sebab I thought just now I shared pasal benda lain, tapi why blame on me too?

Aish sakit pala.

Penat betul jadi me. 


Btw, Selamat Hari Raya Aidilfitri guysss!

A Crime of Being Me

by on April 13, 2025
Nak tahu tak.  For the rest of my life, I never defend myself. I just let them be. Sampailah ke satu tahap, I'm the bad person, I'm ...
Sometimes, you just need to distance yourself away from everyone, especially when you're hurting. Being around people that makes you sad only makes it harder to breathe as it feels like you're carrying something heavy inside.

Expressing how I feel to them won't solve anything, so I'll distance myself because it seems like the best option for now.

I never push people away on purpose, it's their attitude that leads me to do so.






In the Silence of Distance

by on January 29, 2025
Sometimes, you just need to distance yourself away from everyone, especially when you're hurting. Being around people that makes you sad...